"Där går en barnmisshandlare!"

Lillasyster och jag hade en jättemysig eftermiddag i en lekpark inne i stan. Vi åkte rutchkana, gungade på gungbräda, åkte linbana och gungade.

Lillasyster sjöng när vi gungade: "Mamma är världsbäääst å guuuuuungaaaaaaa!" (Jag hjälpte henne lite på traven där med texten, men hon tyckte visan var mycket fin)

Men på hemvägen förvandlades hon plötsligt till "Miss Hyde" och fick ett rejält utbrott och skrek och var riktigt arg. Hon satte sig på marken och benen förvandlades till kokt spagetti som man inte kan stå på.

Förr i tiden, när Lillasyster var mindre, kunde man lyfta upp henne på höften och bära iväg så löste man det bekymret för tillfället.

Numera är Lillasyster över 20 kg tung, 120 cm lång och inte så lätt att lyfta med. Man får ta ett stadigt tag i handen och försöka lirka med henne, men oftast sätter hon sig rakt ner på marken och fortsätter gallskrika.

För utomstående kan de se riktigt konstigt ut med ett gallskrikande barn och en mamma som ser sliten och trött ut.

Jag har många gånger tänkt att andra som ser situationen ska tänka: "Där går en barnmisshandlare". Det är det sista jag är, men det kan ju inte de veta.

De ser ju bara en jättekonstig situation mellan ett skrikande barn och en vuxen.

Varför bryr man sig egentligen vad andra tycker och tror? Man gör ju bara så gott man kan!