Oj! Det är jättelänge sedan jag skrev något här.
Inte för att det inte hänt nåt, nej snarare tvärtom!
I våras påbörjade vi medicinering av Lillkillen mot hans hyperaktivitet. Det började så väldigt bra, men slutade som pannkaka. Han fick en "snedtändning" och utvecklade både tics och något vi inte kan utesluta som små "epilepsisprak". Tillvaron blev fullständig kaos där både natt och dag gick ut på att försöka hålla Lillkillen lugn och inte skrika. För skrika kunde han, dag och natt. Nätterna var värst.
Vi fick hastigt avsluta medicineringen och gick några veckor innan vi nu påbörjat medicinering av epilepsi istället. Det är en mycket lång upptrappning, så jag kan tyvärr inte berätta hur det går mer än hans tics är något bättre.
Precis innan vi påbörjade medicineringen av epilepsi ramlade Lillkillen på skolan och fick en fraktur på underarmen. Inte farlig, men tillräcklig för att man skulle gipsa. Man jublade ju inte direkt....
Lillasyster då? Där har det hänt roligare saker. Efter förra årets skolår beslöt vi i våras att hon skulle byta skola. Vi ville ju ha en skola som utmanar och tänjer hennes förmågor och tränar på hennes svårigheter, inte tvärtom.
Sagt och gjort: Nu har hon gått en månad på nya skolan och det är helt fantastiskt! Hon kommer hem och sjunger(!) vilket hon ALDRIG gjort förut. Hon säger spontant själv att skolan är rolig, kompisarna är roliga och fröknarna är snälla. Det är väl ett gott betyg?
Bägge barnen åker nu skolskjuts vilket underlättar för oss vuxna, speciellt på morgonen.
Vi har också fått en avlösare till som ska hjälpa oss i veckorna. Vi har ju en avlösare som kommer en helg i månaden så att vi får lite sammanhängande avlastning i hemmet.
Ja, det känns att nu är vi på banan.
Bara Lillkillen blir sitt gamla jag igen...
(Förresten, håll utkik i nästa nummer av Tidningen Föräldrakraft)
.JPG)