Genombrott

Det har varit rätt trögt med handyn. Vi har fått prompta rätt mycket och Lillkillen har varit rätt ofokuserad och omotiverad i användandet, men vi har varit envisa och "tjatat" att han ska använda den.

Dessutom har vi mycket att önska kring tekniken i själva handyn. Den är trög och uppladdningstiden är inte i proportion till batterikapaciteten som endast är ca 8 timmars flitigt användande.

Häromkvällen hade vi ätit Lillkillens favoritmat: Grillad kyckling och ris.

Efter två bautaportioner tänkte jag att han var rätt mätt och började plocka och städa undan i köket till radions skval.

Plötsligt hör jag handyn säga: Jag vill ha.... mera mat!

När jag vänder mig om sitter Lillkillen på sin plats vid matbordet och tittar mig rakt i ansiktet och väntar på att jag ska servera honom mer mat.

Det var en så härlig känsla och en belöning för allt arbete vi hittills lagt ner.

Nu är vi pepp på att fortsätta arbetet med att introducera handyn igen.

Grilldags

Vi hade premiär med utegrillen i lördags, smaskens tyckte alla i familjen.

Även K åt med god aptit OCH samtidigt med oss.

Igår vankades det "bara" vanlig pasta, vilket yngsta sonen nobbade.

Efter ett tag innan vi andra lämnat bordet kommer K med salt och pepparkvarnen, går bestämt fram till sin pappa och säger klart och tydligt "GRILLA!"

Ps. positiv förstärkning blev det kan jag lova, mamma åkte snabbt till affären och inhandlade färdigmarinerade karréskivor och under tiden sattes grillen på igen......Ds.

Sveriges värsta bilförare?

Idag när jag åkte hem från Gränby centrum efter veckans storhandlande och kom till rondellerna vid Nyby säger plötsligt Lillasyster:

Köra försiktigt! Måste köra försiktigt!

Jag blev lite full i skratt med tanke på hur Lillasyster kör bil i bilsimulatorer.

Vårsysselsättning

Nu är det ljuvliga tider för sonen igen!

Trädgården lockar igen när snön är borta och gräsmattan håller att springa på.

Hängmattan har fått många besök av K. den här veckan.

Till helgen inhandlade vi en ny drake med Buzz Lightyear-motiv på.

En jättebra grej som är kul att titta på, när väl en flåsande mamma och storebror äntligen lyckas med att få opp den i det blå.

K tyckte det var lika kul att leka med den fantastiska svansen till draken, kul snöre helt enkelt, som man kan göra fina mönster med.

Kvällarna blir så mycket enklare igen när det är ljusare ute.

På vintrarna känns det som ett maratonlopp att få kvällen tillända. Men just nu tittar vi inte på klockan längre. Vi behöver inte konstatera att " klockan är bara 18.00 och vad ska vi hitta på innan det är läggdags för sonen".

Uppdatering angående handyn

Det är kanske någon där ute som undrar hur det går? Man kanske funderar om det kan vara något för sitt barn/ungdom med autism eller andra kommunikationssvårigheter.

Här kommer en liten uppdatering angående Lillkillens användande:

Förra veckan var Lillkillen på "bootcamp", som vi skojar till det här hemma. Det föll sig så att Lillkillens 4 dygn på korttids inföll under hans första vecka med handyn. Därför var vi så otroligt nyfikna på hur det hade gått.

Nu är det så att handyn är teknik. Tekniken i handyn har mycket att önska, det kan jag skriva under på, men ändå så hände detta i morse:

Under sidan "frukost" valde han att han vill ha O´boy och mjuk smörgås.

Senare valde utifrån en glassida där han kan välja mellan 6 olika glassar vad han ville ha. För säkerhetsskull valde han en gång till efter att första glassen var slut.

Man måste ju passa på när det bjuds, eller hur? ;o)

Men vi har lång väg kvar att gå. Dessa två sidor ligger som underkategorier och Lillkillen behöver lära sig att hitta dit själv. Det tror jag han kommer att göra, men det kan ta tid.

Hur en vulkan på Island kan påverka en autistfamilj i Uppsala

Ja, det kan man undra!

Men vår avlösare bor i Jönköping och flyger till oss var 4e helg. Hon skulle kommit idag.

Och som man kan läsa i tex aftonbladet.se så är alla flyg till och från Arlanda inställda på obestämd tid.

Så kan det gå!

Nya platser....

Vi har hittat flera favoritställen. Igår var jag ensam med barnen på kvällen. Stora sonen ville till ett nyöppnat gigantiskt elektronikvaruhus. Ok, tänker jag, vi provar väl att gå in alla tre.

Väl inne är det som om K alltid varit där. Han hittar genast en favoritplats vid alla tv-skärmar och dataspel som flimrar ikapp. Det blir en kul stund ihop. Fast storebror muttrar och tycker att mamma är snål som inte kan köpa en endaste grej.

Väl ute på parkeringen tar vid mod till oss och går in till grannvaruhuset.........

Det blir en "hit" utan dess like för K. Han tar genast av sig och åker rutschkanor och hoppar i hoppborgar och njuter till 10o%.

Ett annat favoritställe är övre plan på ett populärt köpcentrum i stan. Himmelska vyer öppnar sig över affärer och folk som rör sig överallt. Rulltrappan är inte heller så dum.

När K och jag besökte centrumet och hamnade på övre plan, tog han genast av sig

jacka och mössa som markering att " här vill jag stanna en stund! "

Beslut

Nu lägger vi ner striden med Lillasysters skola. Vi ger upp.

I morgon ringer jag till den person som ansvarar för placering av skolbarn och meddelar att vi accepterar det förslag till ny skolplacering som vi fått .

Det känns nu som en lättnad att tagit beslutet...

Små barn, små bekymmer....

Man var rätt ovetande om framtiden för 6,5 år sedan...

Lillkillen var 3,5 år och skulle snart bli storebror.

Fixande och trixande

Oj oj oj! Vad jag har trixat och fixat med handyn idag.

Vi vill ju att den ska vara så funktionell som möjligt, utan att vara krånglig.

Som grädde på moset måste vi också tänkte i nästa steg: Lillkillen ska ju inte behöva lära nytt och leta sig fram slumpvis om vi lägger in nya sidor i den.

Men vad är logiskt i en 10-årig autist tankevärld? Han kan ju inte själv berätta?!

Lillkillens handy

Jag har mycket goda känslor att handyn kommer att bli bra för vår Lillkille.

På en dag har han lärt sig att peka rätt på den. Det räcker nämligen inte att knacka på den, man måste vara noga med var man pekar för att man ska få rätt.

Och tänk vad lyckat det blev när jag köpte GB Klassikerboxen med 5 goda glassorter i. Lillkillen blev mycket motiverad att välja glass plötsligt. ;o)

OBS! Det är mina glassugna fingrar på filmen.

Input!

Men vad kul det är när man får en rejäl skjuts och inspiration som förälder.

Idag var det min tur att få min del av utbildningen från Folke Bernadottehemmet med Lillkillens handy.

De var så duktiga där, lyhörda och "på tå", inte alls att de vet bäst.

Nu har vi fått hem handyn och uppgifter att jobba med.

Om två månader ska vi tillbaka och se om Lillkillen nått de mål vi satt upp idag.

Så motiverad som jag är (just nu) så borde det inte bli något problem.

Många funderingar

I morgon hoppas jag på ett svar varför man behöver göra en läkarundersökning på FolkeBernadotteHemmet för att få en handy (roll-talk).

Gubben min försökte förklara, men jag förstår inte.

För att få en roll-talk har ju gått en remiss från habiliteringen så man tycker att Lillkillen borde vara utredd och färdigundersökt, men tydligen inte.

Hur som helst så har vi fått låna hem roll-talken över natten för att få undersöka den lite på egen hand.

Det är som att ha ett magiskt trollspö i handen, men man vet inte OM den kommer att förvandla vår tillvaro ännu.

Flygresan 2009

Sådärja, nu är kylskåpsmorsorna igång med diabloggen igen.

En liten paus för energiåterhämtning efter den lååååååånga vintern.

Nu börjar det smidas sommarplaner minsann. Blir påmind om det av era planer, Elin.

Här kommer en liten krönika som maken skrev ihop efter Spanienresan förra sommaren:

”Mamma, säg åt pojken att sluta knacka!”
”Mamma, säg åt pojken att sluta sparka på min stol!”
Pojken i sätet framför oss på flygplanet är irriterad.
Han är i Kalles ålder och jag ser att hans mamma börjar bli missmodig.
Hennes lille sötnos håller på att förvandlas till värsta Grin-Ollen.
Hon hade säkert tänkt sig en lyxig stund då hon kunde få sjunka in i
sin nyinköpta flygplansnovell medan sonen och maken roande sig med
videofilm och dataspel.
Men nu börjar ”Plutten” krångla. Så som småbarn kan göra under långa,
tråkiga flygresor.
”Då får vi säga till pojken att sluta med det”.
Hon säger det med överdrivet hög röst, så att jag säkert ska höra.
”Fortsätter han sådär så måste VI säga till”…. nu ännu lite högre.
Så att jag inte kan undgå att förstå vilket besvär Kalle orsakar.
Själv sitter jag nöjd.
Med ena benet benet parerar jag ganska lätt Kalles nervösa sparkande
mot stolsryggen framför, men annars är det lugnt.
Flygresan, som vi fruktat sedan vi bokade resan, ser ut att gå hur bra
som helst.
Kalle är superlugn och både jag och hustrun kan andas ut.
Han ”knackar” i och för sig på fönstret och på bordet och på
stolsryggen och överallt där det låter.
Knack-knack-knack..några snabba slag med knogarna. Inte hela tiden,
men med jämna mellanrum. För att hålla ”balansen”.
Då och då sparkar han lätt med foten mot stolen framför. Men det är
allt. Inga utbrott, inget hojtande. Bara gott humör. Vi är så
förvånade, så överraskade och framförallt; så glada.
Det funkar att flyga med Kalle igen!
Missnöjet från stolsraden framför är egentligen inget problem, det tär
inte nämnvärt på mitt goda humör, det är bara en liten, liten grå
molntapp på vår klarblåa semesterhimmel.
… men jag börjar ändå vässa på argumenten:
”Jag gör mitt bästa. Han har autism, så jag kan inte lova att det blir
helt tyst”
”Han kan inte rå för det. Han har autism.”..och ett par andra,
betydligt otrevligare saker som jag helst inte upprepar.
Jag reagerar så av gammal vana.
Men jag stoppar undan tankarna om en kommande munhuggning och tar
istället med mig Kalle på en ”promenad” till flygplanets enda
utflyktsmål: Toaletterna.
En liten promenad för att fördriva tiden, vi slår ihjäl ett par
minuter (i bästa fall 10 -15 om det är kö) och han kan säkert behöva
lätta på blåsan.
När vi kommer tillbaka genom mittgången ser jag att kvinnan i
stolsraden framför oss spanar in Kalle och hans T-shirt.
Idag har han sin fina röda, den med texten ” Be patient with me I have
Autism”.
Jag vet att de finns människor som tycker att etikett-tröjor av den
här typen är pinsamt undfallande och att man ber om ursäkt för något
man inte kan rå för.
Det ligger säkert något i det, men i sådana här situationer är t-
tröjan en suverän diplomat och effektivare än självaste Jan Eliasson.
Efter en liten stund byter mamman plats med sin son. Hon bryr sig inte
om att Kalle ”knackar” och hon kan stå ut med de lätta stötarna från
hans gympasko. Hon är ju vuxen och nu vet hon vet ju varför han gör
som han gör. Lille Axel kan fortsätta spela PSP helt ostörd. Alla
glada, alla nöjda. Gladast av alla är Kalle, som upptäckt att den
snälle flygvärdinnan – som faktiskt är en kille, om än med mycket
tusch på ögonlocken – också begriper PECS-språket. Innan vi landar
hinner han beställa in en Cola till. Tänk att det är så kul att flyga !

Handy

På tisdag ska Lillkillen till Folke Bernadottehemmet.

Varför?

Jo, han ska få en handy! :o)

Å, vad vi har längtat!

Nu hoppas vi att denna handy ska hjälpa Lillkillen och underlätta för oss.

Planering

Här ska planeras utan att rädas bekymmer.

Familjen Lindberg planerar att åka till andra sidan jordklotet nästa vinter. Vi står inte ut med så mycket kyla och snö som vi haft denna vinter.

Lillkillen får dessutom rätt stora luftrörsproblem med kylan och det gör att han får ännu svårare att sova nattetid.

Ja, nu får det vara slut för familjen Lindberg med utanflykter att vi inte kan resa med autistiska barn.

Nu får det bära eller brista: Vi ska åka till Thailand!