Tider

Vad är detta??

K somnade sent igår, inte förrän 23-tiden.

Mmmmm, blir alltid sovmorgon då.

Passar ju bra när natten skulle bli en timme längre!

Vad händer?

K vaknar redan 5.45 och det sommartid.

Dagen blir lång och förhoppningsvis innehållsrik.

Småtråkigt

K har korttidsvecka igen.

Den här gången lite kortare igen, men nu på grund av planeringsdagar för personalen.

Jag har passat på att ta några semesterdagar!!

Ska bli såå skönt.

Men, igår vid middagen konstaterade storebror att det ju är lite småtråkigt hemma utan K.

Det kan jag också skriva under på.

Men samtidigt är det nödvändigt med dessa dagar för lugn och tystnad.

Tystnad är något jag kommit att uppskatta medans K är på korttids.

K har ju ett verbalt tjoande så gott som hela sin vakna tid som är oerhört tröttande.

När han nynnar på barnvisor istället, är det som bomull i öronen.

Och nu ska jag njuta av hemmet alldeles för mig själv en stund ........

Att längta

Lillasyster och jag tittade på de små reklamfilmerna på Fritidsresors hemsida igår. Både hon och jag längtar till sol, värme, långa sandstränder och slappa dagar.

Det gick så långt att Lillasyster istället för gosedjur ville ha sin baddräkt när hon skulle somna.

I morse hade hon fortfarande baddräkten hårt i famnen och den ville hon inte lägga ifrån sig.

Jag: "Men du ska ju åka till skolan?! Då kan du inte ha baddräkten med dig!"

Lillasyster: "Inte åka skola! Åka semester!"

Att denna semester inte sker förrän nästa vinter är mycket svårt att förstå. Även för mig....

Intressant färg

Vi har akvarium här hemma på Stenkastet.

Lillasyster är rätt så intresserad av skötseln av dessa akvarier. Hon är dessutom rätt påhittig.

Idag när jag tittade till akvariet så var vattnet alldeles orange. Man kan ju bli förskräckt för mindre!

Lillasyster hade stoppat ner några tuschpennor i vattnet så att det blivit fina färger.

Tur färgerna är giftfria.

Tre tusen

Maritta!

Har du sett att vi alldeles snart passerar 3000 besökare sedan vi startade bloggen?

Det måste vi fira på något sätt. :o)

Stackars liten.......

I veckan har det varit min tur att stångas med förkylning och halsont.

Man beklagar sig och vill ha lite "tycka synd om" omsorg.

Hur uttrycker K sådant?? Blir så påmind varje gång man själv är dålig.

Hittills märker vi det på extra mycket oönskat beteende och humörsvängningar.

Både hemma och i skolan.

Han har ju lärt sig att säga ont och aj,aj men det passar ju inte riktigt sådana här gånger.

Idag kom jag på det gylllene ordet och testade när vi låg och snorade ikapp.

"Stackars liten"

Nu är det stackars liten hela tiden och K ser så nöjd ut och vi kan skratta gott. Jag hoppas och tror att det kan bli ett bra ord att använda för att bekräfta att K inte mår så bra.

Ord för smärta och obehag verkar var de lättaste att börja med för att uttrycka känslor helt enkelt.

Rassel

Nu rasslar det till.

Idag fick vi tid för Stora Killen till ortopeden.

Han behöver specialskor för att få ordning på plattfot och sneda hälsenor.

Mammas gosse

Jag blir så glad när Lillkillen (aka Stora Killen) kommer in till mig i köket när jag städar där.

I köket spelar jag min favvomusik the Hives och Lillkillen visar tydligt att han gillar det han hör.

Det är mammas gosse det! :o)

hösten

Mörka höstkvällar är det ju mysigt att tända levande ljus.

Men vi skrattar gott i den här familjen varje gång det ska mysas lite.

På barnhabiliteringen får våra barn lära sig uppmaningar och träna oralmotorik.

Då blir det så här vid mysiga höstmiddagar istället.....

Steg 1 avklarad

Nu skickar Barnhabiliteringen iväg en remiss till Folke Bernadottehemmet så att Stora Killen får en grunka som samlar ALLA PECS-bilder.

Nu väntar vi otåligt här hemma på Stenkastet att få en kallelse dit.

Minnen som förändrat mitt liv 1

Själen är en märklig organism.

Plötsligt minns man saker man trott man lagt i en låda och stängt locket. Kanske man till och med låst och slängt bort nyckeln till lådan?

Men så plötsligt står minnet framför en igen. Som Houdini har minnet tagit sig loss sitt fängelse och virvlar runt i mitt medvetandet igen.

Idag minns jag plötsligt när Gubben och jag sitter mitt emot personalen på Barnhabiliteringen. Stora killen har varit på utredning i ungefär 6 månader på Barnhabiliteringen. Man har nämnt autism i några gånger dessa månader. Vi vet knappt vad det är, men vi har förstått under dessa månader att det är rätt troligt att vår lille gosse kanske har det.

Jag har läst faktaböcker om autism och känner mig väl förberedd inför mötet på habiliteringen. Vår gosse visar ju rätt många av autismens tecken, trots att han inte är 3 år gammal ännu. Det är ingen idé att blunda för det.

Nu sitter vi i ett litet rum med personal från Barnhabiliteringen. De sätter sig mitt emot oss och kuratorn kontrollerar att det finns näsdukar i sin lilla låda på bordet. De samlar sig och skruvar på sig. Sen börjar de prata.

Varje gång de ska säga "autism" sänker de rösten och liksom viskar de ordet. Det irriterar mig.

Då tänkte jag: Tycker Barnhabiliteringen att autism är något "fult"? Varför värderar de ordet "autism" så att man måste viska det? Är det läskigt?

Jag har många gånger funderat på detta.

Jag grät inte då, men jag har gjort det många gånger efter detta möte. Det känns skönt att pysa ut lite, för även om jag accepterat läget till fullo så kan jag sörja det liv som inte blev som vi planerat när jag bar min fina graviditetsmage. Idag gråter jag inte. Jag känner mig stark!

Nu ska jag ta en promenad i skogen och försöka låsa in minnet i lådan igen. Denna gång ska jag försöka slänga nyckeln i skogstjärnen.

Men jag misstänker att "Houdini" tar sig ut igen så småningom. Kanske med ett annat minne.

Höstdag.

Jag har varit ensam med barnen denna höstlördag.

Maken har en helg för "egentid".

Dagen börjar som alltid med en liten känsla av panik.

Hur blir dagen? Kommer K att få "spel"? Klarar jag av flera utbrott? Håller brorsorna sams? Räcker mitt tålamod?

Jag har ändå lärt mig att dessa dagar oftast blir väldigt harmoniska istället. Men känslan finns där.

Storebror fick besök av kusin och kompis.

Jag och K gjorde en klassiker innan regnet. Vi åkte på utflykt till Fjällnora.
Nu på hösten är det gott om det allra bästa gräset!
Blir så underbara mönster i vattnet!
Avslutning som alltid med glass!

Nu är det kväll och dagen har varit helt OK. Fattas bara lite tid på tumanhand med storebror

innan sängdags och sista kapitlet i boken. Buketten nedan var jag bara tvungen att föreviga.

Maken kom hem med den i fredags. Han fick den som tack efter att ha föreläst om hur det är

att vara förälder till ett barn med autism. Vilken höstprakt med färger!

Sängar för prinsar och prinsessor

Nattsömnen är som bekant viktig för att man ska orka med dagarna.

Den här årstiden är den jobbigaste årstiden för Stora Killen. Han gillar nämligen inte mörker och kyla. Då ligger han ofta vaken på nätterna och är riktigt orolig. Nattlampa och lugn musik hjälper inte alltid.

Nu motar vi "Olle i grinden" och har köpt en jättemysig kudde till Stora Killen. Kudden ska, enligt uppgift, leda bort svett och värme. Han kommer att ligga som en prins med sitt huvud på den.

Lillasyster fick ett nytt gosigt, tjockt och varmt täcke för att hon inte ska frysa. Täcket kommer att värma hennes lilla kropp så hon inte vill kliva upp om morgnarna. (Stora Killen svettas så mycket om nätterna, så varmt täcke är inte riktigt vad han behöver.)

Det är nästan så jag vill byta med barnen; Skön kudde och varmt täcke.

Men istället får jag väl krypa in under Gubbens täcke och värma mig. :o)

Man får inte vara dum.

Apropå funktionsnedsättningar

Min sexåring med diagnos autism sitter vid datorn och har hittat någon sida på Internet där man tränar på att sätta ihop molekyler.

Just nyss satte hon ihop en aceton-molekyl.

Vet nån av er hur en sån ser ut?