Är det samvetet som gnager för att man "lämnar" bort honom?
För att man själv inte orkar en dag till? Ungefär samma känsla som inför en efterlängtad semester ...
Känner han på sig att det är dags och bjuder till lite extra?
Jag vet att jag kommer att ha full koll på klockan i morgon när han åker taxi från skolan men "fel väg" och inte hem utan till just korttids.
Någon som känner igen känslan?
Jag vet att maken känner det samma, men vi vet att det är ett måste fortfarande, hur ska vi annars orka?
Avlösarna har rent av kommit och gått igen....Nu står vi utan igen, det som skulle kunna vara ett bra alternativ för korttids. Men det är inget långsiktigt som man kan lita på, varken vi som föräldrar och framförallt inte K.
Det är bara att gilla läget och hoppas att personalen bjuder till och förgyller veckan för vår speciella kille.
Och det ständigt gnagande dåliga samvetet.
SvaraRadera"Är jag en dålig mor som lämnar bort mitt barn några dygn i månaden?"
Fast nu, några år visare av korttids, så vet jag att Lillkillen har det bra och tycker det är helt OK. Ett litet, litet steg i riktningen att en dag flytta hemifrån.
Precis. Jag tror det är viktiga steg. I vår kommun fanns aldrig kortidsalternativet utan det var kontaktfamiljer som gällde när min numera vuxna tjej var liten och det medförde dessutom att inga som helst krav på utbildning eller ens nyfikenhet kring funktionshindret fanns hos familjen. Jag var så himla nervös varje gång hon var där tyvärr så det kändes aldrig som nån direkt avlastning för oss. Ändå hade vi absolut behövt det.
SvaraRaderaEn dålig mor är man inte, men man kan bli om man blir jäkligt jäkligt trött...
Jag vet så väl, Elin. Korttids har gjort underverk med flera saker för K. Bra gå-och-sovarutin. Äta bra. Soffmys!
SvaraRaderaVi fattade ingenting när han helt plötsligt satt i soffan med oss en kväll, tills jag kom på att det naturligtvis var så på korttids. Och som du säger en träning i att bli så självständig det bara är möjligt. Nu känns det helt okay så här dags på måndagkvällen!