En annan längtan....

Just nu har pappa i huset åkt till korttids och hämtar hem K.

Denna märkliga känsla varje gång sonen ska hem.

Jag känner mig som en hjälte som hämtar hem sonen. Fast jag vet att han har det bra under veckan och att det är ett måste för att vi ska orka resten av månaden.

Ibland kan vi tom bli oense om vems tur det är att hämta. Det är så mycket glädje och bekräftelse från K när man kommer så det får nästan inte plats i hjärtat. Förstår ni vad jag menar?

Det är som att det lagrats och levereras i ett svep vid just det tillfället.

Nu hör jag bilen och hjärtat rusar!