Efterlysning av tips!

Lillkillen har upptäckt att det finns något han faktiskt kan styra över och bestämma själv.

Det är hans magrutiner.

Tyvärr så får han också lite ont i magen på köpet, men det verkar vara mindre värt än att faktiskt bestämma själv när man ska gå på toa.

Ibland håller han sig i en vecka! (Här kan ni som är känsliga sluta läsa.)

Microlax är ingen lösning, han håller sig då också fast då med i ett "tortyrliknande" tillstånd. Dessutom vill vi inte att han ska bli beroende av detta.

Apotekets fiberdrinkar, Lactulos och numera också päron verkar inte göra tillräcklig nytta.

Det närmsta vi kan komma att funka är att låta honom ligga i ett varmt bad och riktigt slappna av.

Är det någon annan som har ett riktigt bra tips?

Skridskor

Så här kul var det att åka skridskor förra året!

Jag har längtat till isen skulle lägga sig den här vintern.

Nu har vi laddat för skridskoåkning senaste tre helgerna. Men tji!

Väl framme med packning och allt vägrar sonen att gå ur bilen.

- "Icke det" säger han mycket bestämt.

Inte ens den nya Vansbrosparken lockar honom.

Vad ska vi göra? Tips någon?

Vi har tittat på förra årets foton från isen, visat PECS-bild på skridskor, visat skridskorna men "icke det" är det enda svar vi får.

Det är inte lätt

Jag och Lillasyster låg på köksgolvet och ritade och småpratade.

Jag gjorde mitt allra bästa och ritade ett blomma.

Jag: "Vad är det?"

Lillasyster: "En blomma".

Sedan gjorde jag mitt bästa igen och ritade ett flygplan.

Jag: "Vad är det?"

Lillasyster: "En svamp"

En del har det konstnärliga i sig, andra får inse att alla inte kan bli Picasso. :o)

Frukt och grönsaker

Lillkillen och Lillasyster har varit mycket knepiga när det gäller frukt och grönsaker.

Det har varit så illa att de får kväljningar när de ser grönsaker på sina tallrikar. Ja, Lillkillen kräktes ett flertal tillfällen vid middagsbordet när han var mindre vid åsikten att någon stoppade grönsaker i sina egna munnar.

Med den bakgrunden trugar man inte sina barn att äta frukt och grönsaker. Vi har försökt att peta i lite goda juicer för att få i de behövliga vitaminerna växande barn behöver.

Men idag blev jag rätt förvånad när Lillkillen började äta päron!

Ja, det är sant!

Jag köpte några päron för egen del och har haft dem i en skål på bordet.

Plötsligt hade Lillkillen ett päron i handen och åt upp skalet på. Resten lät han bli.

Tre päron blev "slaktade" på samma vis. Själva "slakten" säger jag inget om, jag är så glad att han överhuvudtaget tar i frukt. Vi har i "min" fåtölj nu päronsaft och päronklet över hela sittytan, men vad gör det?

För nu efter maten har han ätit upp ett helt päron! (Inklusive kärnhus och kvist). Tur vi inte gjorde någon affär av päronkletet tidigare på dagen.

Det bådar gott för andra frukter och grönsaker.

(Och fåtöljen har jag ändå inget emot att så småningom byta ut.)

ABC gör reportage kring FAMILJER med autism

Jag reagerar på mamman som berättar att hon får berätta för omgivningen att autism inte smittar.

Är det någon som tror det?

Men de avslutar med att säga att alla autist-familjer de varit i kontakt med är fantastiska.

Det måste vi ta till oss!

Utveckling

Sonen har tagit ett skutt i utvecklingen.

Han kan planera sina aktiviteter minsann.

I kväll ville han åka och simma. Vilket vi gör varje söndag i grupp med FA.

Han tittar mig djupt i ögonen och säger så tydligt han bara kan "SIMMA".

Försöker mig på en förklaring att det är stängt men att vi ska bada på söndag igen.

Jaha, sonen tittar på mig och går därifrån. -Oj, tänker jag förstod han och tog det så lugnt.

Men, ack vad jag bedrog mig.

Efter en stund hör jag honom, komma opp för källartrappen, kånkandes på en färdigpackad och tung badkasse!

Ps. Lyckade dock avleda kvällens "simma" mot en tur med bilen..... Ds.

En annan längtan....

Just nu har pappa i huset åkt till korttids och hämtar hem K.

Denna märkliga känsla varje gång sonen ska hem.

Jag känner mig som en hjälte som hämtar hem sonen. Fast jag vet att han har det bra under veckan och att det är ett måste för att vi ska orka resten av månaden.

Ibland kan vi tom bli oense om vems tur det är att hämta. Det är så mycket glädje och bekräftelse från K när man kommer så det får nästan inte plats i hjärtat. Förstår ni vad jag menar?

Det är som att det lagrats och levereras i ett svep vid just det tillfället.

Nu hör jag bilen och hjärtat rusar!

Sommarlängtan

Det var en sån härlig sensommardag när vi åkte med Lennakatten till den lilla badplatsen i Almunge.

Det var tider, det!

Varje dag är en dag av lärande

Igår när jag plockade med lite kläder på övervåningen hörde jag Lillasyster ropa:

Mamma! Hjälp! Brinner!

Va´? Vi har väl inget som kan börja brinna? Vi håller alla braständare på höga höjder, mm. Men klart att jag sprang ner och tur var det.

Lillasyster hade tänkt att koka ägg, bara det att hon hade ingen kastrull och på den plattan hon satt på låg en skärbräda. (Jajajajaja! Inga skärbrädor på spisen, jag VET! Men vi är bara vanliga människor och sånt händer i alla fall)

Lågorna slog HÖGT upp och smekte spisfläkten. PANIIIIK är en ord som inte nog kan beskriva vad jag kände.

Men konstigt nog behöll jag någonstans i bakhuvudet fattningen och sprang och hämtade vår brandfilt som vi noggrant hängt upp på lättåtkomligt ställe. (Något rätt gör vi i alla fall i vår familj)

Medan jag sprang mot brandfilten tänkte jag:

• Hjälp! Stig är lös. Han är ju så svår att fånga om man kommer för snabbt inpå. Hur ska jag få tag på honom?
• Var är katterna? Hur ska jag snabbt få ut dem?
• Ska jag använda brandsläckaren eller brandfilten? Brandfilt till spisbränder! Jag tar den!

Tur jag tog brandfilten, eftersom plattan fortfarande var varm så flammade det upp så fort jag gluttade på filten för att kolla.

Skärbrädan fick jag till diskhon och sköljde under vatten. Jag hann tänka mellan spis och diskho:

Släck ingen matolja med vatten. Är skärbrädan matolja? Kommer flammor att stiga med ångan upp i taket?

Resterna av skärbrädan.

Sot, sot sot!

Det tog flera timmar att sanera och det finns gott om sot kvar. Det har krypit in i typ alla köksskåp vi har runt spisen.

Lillasyster stod på behörigt avstånd och sa: Oj Oj OJ!

Efter en stund började hon utan att jag sa nåt att klä på sig ytterkläderna. Hennes flyktinstinkt ökade ju mer rök som utvecklades.

Detta har jag lärt mig av detta:

• Varenda öre vi betalar till Securitas för larmet är vartenda öre. Larmet slog till och Securitas ringde upp på bara någon sekund för att kolla av läget. Då hade jag redan lagt på brandfilten, men fick vägledning hur jag skulle kolla att branden inte gått upp i spisfläkten.
  
• Det är inte överdrivet att ha brandsläckare och brandfilt på ett strategiskt bra ställe.
  
• Ha INGET i fläktskåpet. Det tar jättelång tid att få ut allt bråte för att kolla att inget tagit eld. Dessutom, varför ska det finnas brandfarliga saker där det är troligast att det ska börja brinna?
  
• Eftersom inget barn varit intresserad av spisen på flera år har vi inte använt oss av spisens huvudströmbrytare som vi installerade när vi byggde huset. Nu är det dags att börja använda den igen. ALLTID!
  
• När det verkligen gäller, då slår hjärnan på en "booster" så man vet vad man ska göra. Skönt!
  
• Efteråt behöver man en stund för en själv för att lugna den tsunami som väller in i skallen.

Säga vad man vill, men på autistföräldrar växer ingen mossa och fastnar inget damm!

Äventyr

Ja, nog har vi haft äventyr alltid. Jag vet inte riktigt var jag ska börja.


Jag börjar med Finlandsresan.


Min tanke var ju att ta med stora kameran och ta riktigt fina kort på både tjejerna och själva resan.


Det visade sig att stora kameran var för bökig, det tog för lång tid att ta fram den så kameran i mobilen (3mpx) fick räcka. Tyvärr blir ju kvalitén sämre, men å andra sidan kom det också några rörliga bilder.


Själva resan gick ypperligt bra. Dels gillar Lillasyster nya intryck, men både jag och Storasyster Amanda såg till att vara "steget före" och har här lite tips som kanske kan vara till hjälp för fler.

Lillasyster gillar att dansa. Innan maten var dansgolvet fritt för barn att dansa. Kul!

Buffén däremot var lite knepigare. Lillasyster tycker att mat är jobbigt. Speciellt mat hon inte gillar (vilket är rätt mycket), så själva buffén gav henne kväljningar. Storasyster Amanda och jag fick turas om att hämta mat och hålla Lillasyster ifrån själva matkön så hon inte skulle se alla delikatesser.

Men själva ätandet för oss gick bra. Vi satt i buffén i lugn och ro i 45 minuter, vilket måste anses godkänt. Sen gick vi innan Lillasyster fick för sig att hitta på nåt annat.

Tips: Ha med en spelkonsoll (tex Gameboy eller iPhone) för att hålla sysselsatt. Det är ingen som tycker det är konstigt.

Sjöfrukost är samma grej. Mycket mat och mat som inte gillas. Första morgonen åt Lillasyster bara en pepparkaka till frukost och smuttade på mjölken.

I Helsinki hade vi som mål att besöka SeaLife. Det är ett betydligt större fiskutställning än Akvaria i Stockholm visade det sig till vår glädje.

Lillasyster var MYCKET fascinerad av den fina utställningen och alla olika vattenmiljöer.

Här kikar hon på akvariet med öronmaneter. Det var mycket snyggt ljussatt så att maneterna verkligen framträdde.

Hajar, rockor och andra fiskar simmar runt i en tank där man också kunde gå in i så man hade alla fiskar runt sig. Släng dig i väggen Akvaria! Detta var mycket maffigare!

Efter SeaLife skulle vi gå och shoppa. Lillasyster gick och gick och gick, men när vi kom till Marimekko-butiken och hon inte fick lägga sig i utställningssoffan med stövlar och allt la hon sig på golvet för att vila.

Det kanske var tur att hon vilade lite där, för därefter gick vi vilse.

Vi skulle promenera till terminalen, men "råkade" gå till södra hamnen istället. Det är rätt långt mellan Skatudden och södra hamnen och vi såg ingen busshållplats eller ens spårvagnsspår, så det var bara att traska på.

Efter ett antal backar och en enormt kall snålblåst så kom vi fram till Design-museet som var mycket vänliga och ringde efter taxi åt oss.

Det var den skönaste taxitur jag någonsin åkt (vad jag minns).

Väl ombord igen så smakade det gott med lite fika och en lugn stund. Mina lår var så kalla att de var knallröda i flera timmar efteråt. Fortfarande idag (3 dagar senare) är jag lite öm om jag nyper mig i låren. Jag får väl låta bli att nypa mig där! :o)

Andra morgonen kom Storasyster och jag på att vi kunde gå omlott och äta sjöfrukost.

Tips: En vuxen får försprång och äter först i ca 20 min. Sen kommer nästa vuxen med barn och alla äter lite tillsammans. Sen går första vuxna iväg med barn och den andra får äta sjöfrukost i lugn och ro. Alla parter blir nöjda och glada.

Scen under andra morgonens sjöfrukost.

Det jag lärt mig under kryssningen är:

1. Lillasyster kan gå MYCKET långt utan att knota.
2. Man ska undvika buffé-situationer då hon tycker det är jobbigt med så mycket mat hon inte gillar.
3. Låt en vuxen gå runt och för-rekognisera efter situationer och platser som kan vara till fördel eller jobbiga.
4. Det är jättedyrt i Finland. Även om man förbetalar så mycket man kan så går det ändå åt rätt mycket pengar. Kanske inte så smart att åka i samband med julhelger?
5. Tar man det bara lugnt och planerar i förväg så är det JÄTTEROLIGT att resa med våra autist-barn. Se bara till att vara minst två vuxna, annars kan det bli "slitigt".

Äventyr

Eftersom jullovet är väldigt långt för Lillasyster och hon har stora behov av stimulans för att inte börja hitta på egna aktiviteter (som ibland inte är önskvärda) så har jag planerat ett litet lagomt äventyr.

I morgon bär det iväg på en kryssning till Helsingfors tillsammans med Storasyster Amanda.

Dels är det roligt att resa med Lillasyster, men å vad roligt att få ha bägge tjejerna tillsammans under några dagar. Det är man inte bortskämd med.

Så i morgon bär det iväg och jag återkommer med rapport när vi kommit hem.