Själen är en märklig organism.
Plötsligt minns man saker man trott man lagt i en låda och stängt locket. Kanske man till och med låst och slängt bort nyckeln till lådan?
Men så plötsligt står minnet framför en igen. Som Houdini har minnet tagit sig loss sitt fängelse och virvlar runt i mitt medvetandet igen.
Idag minns jag plötsligt när Gubben och jag sitter mitt emot personalen på Barnhabiliteringen. Stora killen har varit på utredning i ungefär 6 månader på Barnhabiliteringen. Man har nämnt autism i några gånger dessa månader. Vi vet knappt vad det är, men vi har förstått under dessa månader att det är rätt troligt att vår lille gosse kanske har det.
Jag har läst faktaböcker om autism och känner mig väl förberedd inför mötet på habiliteringen. Vår gosse visar ju rätt många av autismens tecken, trots att han inte är 3 år gammal ännu. Det är ingen idé att blunda för det.
Nu sitter vi i ett litet rum med personal från Barnhabiliteringen. De sätter sig mitt emot oss och kuratorn kontrollerar att det finns näsdukar i sin lilla låda på bordet. De samlar sig och skruvar på sig. Sen börjar de prata.
Varje gång de ska säga "autism" sänker de rösten och liksom viskar de ordet. Det irriterar mig.
Då tänkte jag: Tycker Barnhabiliteringen att autism är något "fult"? Varför värderar de ordet "autism" så att man måste viska det? Är det läskigt?
Jag har många gånger funderat på detta.
Jag grät inte då, men jag har gjort det många gånger efter detta möte. Det känns skönt att pysa ut lite, för även om jag accepterat läget till fullo så kan jag sörja det liv som inte blev som vi planerat när jag bar min fina graviditetsmage. Idag gråter jag inte. Jag känner mig stark!
Nu ska jag ta en promenad i skogen och försöka låsa in minnet i lådan igen. Denna gång ska jag försöka slänga nyckeln i skogstjärnen.
Men jag misstänker att "Houdini" tar sig ut igen så småningom. Kanske med ett annat minne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Visst är det märkligt. Jag har inget minne att ordet autism sades en endaste gång under utredningen. Det som det pratades om var alla symtom. De som däremot sa ordet autism var de allra första personerna vi mötte i vårdkedjan innan någon utredning starta eller diagnos var satt. Det blev skitjobbigt att möta det mitt i all chock att något var fel på vår fantastiska kille. Minnet bubblar opp när man minst anar det. Houdini finns lite varstans Elin. Hoppas din promenad gör dig gott, du har verkligen en av Sveriges vackraste skogspartier utanför ert hus!
SvaraRadera