Nä nu ger vi upp den höga dosen med centralstimulantia till Lillkillen och går ner ett snäpp.
Biverkningarna blev så stora att vinsten med medicineringen inte blev så hög.
Idag gick vi ner ett snäpp och plötsligt fick vi hem en glad gosse från skolan som kom och kramade mig igen.
Aptiten har blivit bättre och nu återstår att se om nattsömnen också återgår till något som kan kallas normalt, åtminstone med Lillkillens mått mätt.
I natt somnade han inte förrän vid 23-snåret och vaknade vid 02. Det är lite väl korta nätter även för en hyperaktiv autist.
Hur natten upplevdes av de två trötta föräldrarna tar vi en annan gång...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar