En sån där dag

*puh*

Idag är en "sån där dag" som man inte vill ha. Aldrig någonsin. Never ever.

Jag har varit hemma från jobbet några dagar i halsfluss och är inte på bettet. Det måste man vara när man är autistmorsa. Alltid ALLTID på bettet. Alltid föreseende, alltid lugn, alltid tålmodig, alltid kärleksfull, alltid vänlig, alltid...osv. Man måste alltid vara så förbaskad duktig.

Medan jag lagade maten hittade Lillasyster Gubbens akvariehävert och hade sugit ut en massa vatten, både i soffor, fåtöljer och på trägolven. Det såg jag inte förrän efter maten. Så där lagom sent att vattnet hunnit rinna in långt under möblerna och in under vägglisterna. Kanske till och med under trägolvet. *Suck*

Efter maten när jag upptäckte detta vattenland i vardagsrummet och lite småsurt började att torka upp allt vatten hände det grejer i köket.

Det var Lillkillen som åt av de sista kalla spagetti som låg i kastrullen och väntar på att Gubben (som varit borta i två dagar) ska komma hem och äta upp dem. Vanligtvis äter man spagetti på en tallrik med bestick. Det tycker Lillkillen är onödigt.

Men när jag kom ut i köket låg nästan all kokt, kall spagetti på golvet, väggar och på matbordet. Har ni försökt att få upp kokt kall spagetti någon gång? Det är oerhört klistrigt.

Medan jag nu småsvärande och inte alls glad försökte få upp spagetting hörde jag en smäll från vardagsrummet. Och en bonk till. Och en kablang till.

Med hastiga kliv rakt genom spagettin (givetvis med strumpor på som spagettin fastnar i och som jag trampar runt i huset med) hittar jag Lillasyster i full färd med att med full kraft slänga en rätt stor studsboll mot tv-skärmen. Tur att TV:n inte ramlade ner. Eller gick sönder.

Allt detta ovan beskrivna sker under Lillkillens mycket olyckliga och frustrerade vråååål. Såna där vrål som får håret att resa på sig. Såna vrål som gör att man funderar på att hoppa ut genom fönstret och springa så fort och långt benen räcker och aldrig komma tillbaka. Såna där vrål att man till slut själv frustretat skriker:

GÅ UPP PÅ DITT RUM OCH STÄNG DIN DÖRR!

Då är man inte mycket till god mor. Då vill man helst krypa in i ett mörkt hål och bara försvinna. Man känner sig rätt misslyckad. Man ser i barnens olyckliga ögon att de inte förstår vad de gjort fel. Och den där tabu-önskan som kommer över en. En förbjuden önskan: Att barnen skulle varit som vanliga barn. Den önskan kommer aldrig att slå in.

Såna här dagar vill man inte ha.

Tur att Gubben snart kommer hem. Tur att vi är två.